Den 24:e november är det ett år sedan min älskade Rolle vandrade över regnbågsbron. Saknaden finns med mig varje dag. Tittar ofta efter honom där i hagen vid björken. Är därför så oerhört tacksam över att universum ordnade så att Affe kom in i mitt liv, för Affe hjälper mig vidare. Han fyller tomheten med sin mjuka mule, fina blick och härliga frustningar. Mitt kolsvarta mumintroll som nu satt vinterpäls så matte fick leta fram den långa sadelgjorden igen.

Men, jag erkänner att de där tankarna som malde under de sista månaderna med Rolle har gått och blivit misstankar som hoppar fram som hjärnspöken så fort något är lite avigt eller inte som vanligt med Affe. Jag får till exempel för mig att Affe är halt, minst en gång i veckan… och det är inte bra. Det är något jag måste jobba med för som fina Mulle på HKF sa när jag var inne med Affe i våras:

Kom nu ihåg att du har en frisk häst. Ja, han har varit halt. Ja, han kan bli halt. Men, just nu är han frisk. Så, rid honom som den friska häst han är!

Det är ord och inga visor. Jag ska börja lyssna bättre på de där orden.

Nu när det närmar sig ett år så har jag haft några veckor med en del självrannsakan och jag inser att Rolle faktiskt är skälet till att jag idag är där jag är med mina planer och utbildningar kring hästmassage och att bli hästmassör. Det var med honom det började. Det var sedan med Affe det etablerades på riktigt. Då, när han fick den dystraste av dystra diagnoser och jag såg framför mig minst sex månaders lång rehabilitering. Nu blev det inte så, han var ju bara otränad och överviktig min lille Karlsson på Taket. Men, då hade jag hunnit landa i mitt beslut och det blir bara mer och mer cementerat. Det här är så rätt! Jag är en hästmassör uti fingerspetsarna!

Det där självrannsakandet väckte även lusten till att skriva. Då slog det mig – jag har ju möjlighet att blogga på hemsidan. Den där bloggen som jag hade tänkt skulle bli en träningsdagbok för mig och Rolle men som mest blev inlägg om oro och misstankar. Sedan när Affe kom in som ett lyckoplåster, ville jag inte skriva för bloggandet påminde för mycket om det som varit och inte blev. Så, det är kanske inte är så märkligt att det är nu ett år senare som lusten vaknat igen. Och nu med fokus på mer än bara mig och hästen, nu även på massagen! Det är därför det är lite kaos i inläggen just nu – saker jag tagit bort fick komma tillbaka.

Hur ofta jag kommer hänga här med inlägg det vet jag inte, jag vet bara att jag vill skriva och dela med mig av saker jag snubblar över och läser om när jag pluggar. Det finns så mycket kunskap där ute om behöver spridas och det gör pluggandet extra roligt när man får dela med sig!