Hrollur frá Árholti blev bara 16 år. En kronisk senskada och kronisk strålbensinflammation gjorde att veterinärens utlåtande var definitivt. Min älskade Rollis var tvungen att idag den 24 november 2023 göra sin evighetsresa till de gröna ängarna.

Han var min i bara 18 månader. Men under dessa gjorde han ett stort avtryck och han kommer för alltid ha en stor plats i mitt och mångas hjärtan.

Vacker och ståtlig stod han ofta på kullen i hagen under träden. Med blicken fäst mot horisonten. Jag undrar om han mindes de fria vidderna på Island som var hans hem i nio år.

Han kom till mig i maj 2022. Vår resa ihop började knaggligt. Efter tre veckor fick jag en tandläkartid och tog den i tron att allt skulle vara OK. Det var det inte. Han hade inflammerade foderfickor och ont. ”Har du inte märkt det?”, minns jag att tandläkaren frågade. ”Jag har bara haft honom i tre veckor”, svarade jag. Då förklarade han att graden av inflammation tydde på att Hrollur haft ont länge. Kanske rent av mer än 6 månader. Han fick smärtlindring och jag fick rida bettlöst ett par veckor.

Sedan har jag till och från känt att något inte varit helt OK. Tandfickorna kollades var sjätte månad. Men det var något mer. Men vad? Jag började läsa in mig på massage. Hade ute två olika equiterapeuter. Allt såg strålande ut. Fräsch och välmusklad för sin ålder. Topp topp. Men nej… han ville aldrig gå i nerförsbackar. Han kunde stanna tvärt och behöva stå en stund för att sedan kunna fortsätta i skritt. Han blev svettig och andfådd av korta turer i skogen i skritt och ytterst lite tölt. Vi har kanske galopperat tre gånger under alla dessa månader.

Något var det som skavde. Han höll på och ”trilskas” i paddocken och försökte slippa. Jag och många andra tolkade det som ”lathet”. Nu vet jag att det var smärta.

Magkänslan var rätt. Det var något. Veterinären kan inte säga exakt när problemet började. Inte heller vad som kan ha orsakat dess uppkomst. Det är en skada som kommer smygande.

Jag är mitt i allt det sorgliga därför glad att jag lyssnade på den där rösten som sa till att inte pressa honom. Låta honom vila. Få chilla lite. Ta det lugnt. Vi hann med en enda runda i skogen. De andra avbröts av mig när jag kände att det tog stopp för honom. När spänningarna kom. Då vände vi hemåt istället.

Men några roliga glimtar har jag. Vi hann med en vacker tur förra hösten. En kort. Men där gick han i skogen med spetsade öron och var glad hela vägen. Vi hann med att tävla en gång och ha kul båda två. Vi hann njuta av att lägga pass som han valde före galopp. Han älskade att dra en sträcka i pass. Sen fick han stanna och så skrittade vi hem.

Älskade älskade häst. Du fattas mig så oerhört. Men nu slipper du ha ont. Du kan galoppera fritt och länga ut i en oändlig pass. Älskade häst. Tack för alla fina stunder. Tack för allt du lärt mig. Tack för att du fått mig att tro på min magkänsla.

Tack, älskade häst! Tack Hrollur frá Árholti – takk fyrir allt elskadi hestur!