Älskade, älskade häst. Orden fattas mig. Det skulle ju inte bli så här.

Inför magnetröntgen så frågade jag veterinären – ”vad tror du att det kan bli för resultat?” Hon svarade ärlig – ”det kan bli allt från en liten bagatell till ett jättetråkigt besked”. Så, jag var ju förberedd. Trodde jag.

När samtalet kom. Diagnosen var klar och tydlig. Det fanns bara en väg att vandra och den var mot ett avslut. Skadan på Hrollur höger fram var så långt gången och framskriden att han inte ens skulle klara av att gå vidare i hage utan smärta. Att någonsin igen rida honom, helt uteslutet. Att ta skrittpromenade, helt uteslutet.

Så här är vi nu. Vi skriver på det sista kapitlet i berättelsen om denna underbara häst. Som en blåsig natt föddes på Island och morgonen efter gav gårdens ägare kalla kårar. För det skulle inte bli något föl av det stoet. Så vad var det då som låg där i gräset. Därav blev hans namn Hrollur som betyder ”kalla kårar”. Så, han såg inte mycket ut för världen de första dagarna men ju mer tiden gick desto vackrare blev han. Finaste brun med guldiga apeltecken och vita strumpor och tecken. Älskade vackra häst!

När han var nio år kom han till Sverige. Och efter lite flyttande kom han till mig. Och här skulle han stanna. Det var jag övertygad om från första dagen. Raudhetta skulle bli hans ”forever home”. Men, han var ju bara 15 år så nog hade jag trott att vi hade många långa år framför oss. Det blev 18 månader. Älskade häst!

Vår tid har kantats av utmaningar och skador. Det började med vad jag trodde skulle bli en rutinkoll av tandläkaren i maj. Bara några veckor efter att jag köpt honom. Tandvärk och infekterade foderfickor. Metacam och bettlöst i ett par veckor. Så tandläkaren kom på besök igen efter 6 månader och igen efter ytterligare sex och då hade han ett stort sår på tungan. Han hade gått och tryckt bettet upp i gommen. Nu förstår jag varför. Då stod vi handfallna – vad var detta symptom på. Smärta, så klart. Han hade alltså ont redan i mars i år och troligen långt dessförrinnan. Men, exakt när det började – det vet jag inte… det vet bara min älskade häst!

Så nu njuter vi våra sista dagar tillsammans. Han har släppt ner garden. Han visar tydligt nu att han har ont. Det gör ont i själen när jag ser honom parera stenar och ojämnheter. Men, jag försöker hålla ihop. För hans skull. Det blir många gröna hinkar, kli bakom örat och viskade ord i hans fluffiga öron. Älskade häst!