Ja, vart skall jag börja… Vi hade vårt återbesök bokat och allt kändes rätt OK inför det. Tills dagen efter att jag skrev förra inlägget – dvs dagen innan besöket. Då helt plötsligt upplevde jag att han haltade i skritten redan upp från hagen. Vi longerade honom och mycket riktigt, ordentligt halt i båda varv i skritt och trav

Jag ringde direkt till HKF och vi bokade av vårt återbesök. Det fanns ingen anledning att ses. För han skulle ju inte kunna få någon OK-stämpel i rompan. Istället blev vi remitterade att göra en magnetröntgen. Den tiden låg då fem veckor bort. Nu är det två veckor kvar.

Under den här perioden skall han vila helt. Inga promenader. Ingenting annat än gå i hagen, mysa och möjligen gå över vägen för att beta gräs. Det känns så tungt. Så jobbigt. Och jag upplever att jag har en deppig häst. Han är inte alls på humör. Hela han känns nedstämt och sorgsen. Jag inbillar mig att han har ont och det skär i mattehjärtat. Jag vill bara ge honom Metacam men enligt veterinären så skall det inte behövas. Så, jag känner mig överdrivet empatisk och pendlar mellan att tycka att jag känner min häst till att intala mig att jag överdriver och hittar på saker som inte finns.

Så, det är en dag i taget just nu. Jag får kämpa med att inte tänka för långt framåt. Inte ta ut något i förskott. När jag frågade vad veterinären trodde att det kunde vara så fick jag det breda svaret – allt från en bagatell till något mycket allvarligt.

En dag i taget.

Inte tänka på allt som inte blivit som det skulle och inte tänka på alla om och kanske i framtiden.

EN DAG I TAGET!

.