På fredag är det åter dags för ett veterinärbesök hos Mulle hos HKF. Förra återbesöket resulterade i stamcellsinjektion i båda frambenens hovleder. Sedan vila. Liten hage och nu skrattrehab med inslag av trav nu sista veckan.

Jag ska vara ärlig och erkänna att jag är jättenervös inför besöket. Vi har haft det motigt under rehabiliteringen. Och jag vet inte om motståndet hos Hrollur består i smärta eller hans läggning åt det ekonomiska. I klarspråk – går han inte framåt för att han har ont eller för att han är lat.

Den här balansgången håller mig vaken på nätterna. Men jag börjar landa i en plan på hur jag ska få hjälp att ta oss ur detta. Första steget är besöket på fredag. Kan Mulle då medicinskt säga att han inte har ont. Ja, då måste jag lita på det och sätta krav på Hrollur. Hur kraven ska se ut ska jag dels fråga Mulle om (det medicinska) och dels Lollo (det mer träningsuppläggiga).

Kommer sedan få utarbeta en träningsplan att följa. Allt för att skapa en trygghet hos mig. Så jag vet att kraven jag ställer är rimliga.

Men det som är den svåraste nöten att knäcka är hur jag ska få honom pepp. Just nu upplever jag att han tycker allt är jobbigt. Till och med att gå ut i skogen.

Söta häst. Vill ju bara att allt ska må bra och vill absolut inte sätta igång något som skulle kunna skada honom eller få honom att må fysiskt sämre. Så det är dessa tankar jag roar mig med. Håll nu tummar, tassar, tår och hovar för att första delen går bra – att han får ”ok”-stämpel av veterinären på fredag!