Alltså det går inte så bra med den här bloggen. När jag startade den så visste jag inte att jag ganska snart därefter skulle springa in i en vägg av hjärntrötthet.

När jag sedan kom igång då vart chokladbollen halt. Sedan kom vi igång efter det och så vart han halt igen.

Där befinner vi oss nu.

Jag har förstått lite att just att hästen är halt är inget man riktigt vill prata om i hästvärlden. Att det på något sätt är dåligt. Jo, men visst är det tråkigt att han är halt. Jättetrist. Men att inte prata om det gör ju saken nästan värre.

Veterinären har kollat honom två gånger och landat i att han har hovledsinflammation på båda sina framben. Orsaken till varför han fått detta är oklar. Utredningen visar på att vi ridit rätt, haft olika underlag, inte harvat för mycket i det ena eller andra varvet. Veterinären är inne på att det kan vara för mycket aktivitet i hagen under en period. Och det stämmer ju. Det var rätt aktivt mars – maj. Och återigen, enligt veterinär jag pratat med så kan just sådana här hältor komma av en vrickning, ett snedtramp. Alltså något som mycket väl kan hända i en hage och inte går att förebygga hur gärna man än skulle vilja.

Så varför kan vi inte prata om hältor?

Ser i annonser att det står på häst – aldrig halt. Kollar ålder och inser att den är ett år äldre än Hrollur, dvs 17 år. Att den aldrig skulle ha varit halt tycker jag känns helt osannolikt. Det är en häst, som lever i en hage och som rids ut i skog och mark. Den kan inte ha levt invirad i bubbelplast i 17 år. Är det någon slags ”kvalitetstämpel” om man skriver att hästen aldrig varit halt. Hmmm…. märkligt kan jag tycka. Att skriva att den aldrig haft allvarliga skador eller trauma hade känts för mig mer korrekt och viktigt att veta.

Så, här kommer det – han är halt. Och vi befinner oss nu i en rehabperiod. Skritt i fyra veckor. Underbart. Jag vet exakt vad jag skall göra varje pass. Planen är lagd. Utstakad. Vi ser framåt.

Heja oss!