Nu har det i och för sig gått mer än ett år sedan vi skrev köpeavtalet och jag fick min första häst. Men, det känns som ett bra tillfälle att göra en liten avstämning och återblick till året som gått.

Då, förra året, var känslorna pirrigt förväntansfulla med en dos skräckblandad förtjusning. Jag är ökänt otålig så jag ville ju helst börja med allt på en gång. Men tack och lov sansade jag mig och förstod att här gällde det att skynda långsamt. Både för min och Hrollur skull.

Det var ett lycko-koncept. I stort har han ridits tre gånger i veckan och haft en dag med markarbete. Övriga dagar har han gått i hagen. Varannan dags ridning/jobb är målet, ibland blir det mer och ibland mindre. Och jag har bestämt att om jag till exempel på grund av ösregn eller 30-graders värmer bestämmer att det blir en ”spa-dag” dvs gå i hagen hela dagen, så är det OK. Han är ingen tävlingshäst som ligger i toppform, han är en go gubbe som utvecklas – sakta men säkert.

”Sakta men säkert!”

Motto för Hrollur & mig

Ska vi ta den där förtvivlan först. Jag har insett att jag ser på Hrollur med helt andra ögon än övriga hästar i stallet. ”Är det en nickning i traven” när jag longerar kan få mig att tro han är haltare än halt. ”Ser han inte ledsen ut” kan få mig att tro att han har magknip. Jag är alldeles för nojig för vårt bästa. Visst ska man vara lyhörd och läsa av sin häst. Men, jag synar honom i sömmarna hela tiden och tolkar det mesta negativt. Det har lett till en del förtvivlan hos mig. Men, jag tror inte Hrollur känt likadant, en endaste gång…

Hoppet är enkelt. Jag hoppas att han alltid ska bli gladare och starkare för varje dag. Jag hoppas vi får många år tillsammans. Att vara så där nagelfarande som jag är, gör tack och lov att jag också ser de små framstegen. Som att han inte frustade när han kom. Det tog sex månader innan det första frustet kom och nu kan han frusta redan när vi ses i hagen. Han kommer alltid till mig i hagen, men dagarna när han gör det med schvung i steget och spetsade öron. De sparar jag i hjärtat.

Sedan har vi hans utveckling. En sådan resa han gjort. Vi började om med hela hans utbildning för ett år sedan. Vi startade med de enklaste grunderna som halt och halvhalt. Han behövde lära sig (och konstant påminnas) om att skänklar inte bara är att öka farten, utan hjälper i övningar. Han hade inte heller koll på ställande tygeltag. Det har han nu. Något vi däremot inte riktigt får ordning på är ”spö:et”. Han reagerar så brutalt starkt på när det viftar eller ens nuddar honom. När jag löst petar på för att visa, det är det benet du skall jobba med – då flyger han upp som en orm bitit honom. Jobbar jag med det från marken, då går det bra. Så det är något vi helt enkelt får jobba vidare med.

Så har vi tölten. Han var typ världsmästare i grisepass när han kom. Vilket gjorde att även där fick vi börja om. Med hjälp av Louise Löfgren har vi byggt upp tölten från grunden. Formen börjar komma allt mer, ju starkare han blir. Han kommer aldrig ha höga benlyft. Men, en taktren och snygg tölt bör han sätta i oktober.

Hans överlinje är också den starkare, han bär sig bättre och lättare. Hans trav är gudomlig, hans skritt fantastisk och hans galopp som en smäck. Sen har vi passen. Den håller vi ännu lite hemlig 🙂

Avslutningsvis så har det varit ett år av kärlek. Hrollur är en vis och klok häst som gärna ”pratar” med folk. Så social var han från dag ett. Nu är han mer tillgiven och han landar mer och mer i att det är vi två. Hjärtat svämmade över när han härom dagen gav i från sig ett väldigt tyst litet gnägg när jag kom runt hörnet. Kan ha varit den gröna hinken han gnäggade på. Men, jag tolkade det som ett rent kärlekstecken till mig, hans matte.

Söta häst! Tack för alla galna hyss, minnen och slickar under den här tiden. Må de bli ännu fler!