Det blir inte alltid som man tänkt sig – i alla fall inte som jag tänkt mig. Hrollur tänker nog mest på gräs och hö. Det jag hade tänkt mig var att det skulle ske betydligt mer här än det har gjort. Ambitionen var hög, idéerna många men dessvärre tog orken slut. Mina batterier sa upp sig i december.

Alldeles före jul sprang jag med full fart in i den där berömda väggen. Den man har hört andra springa rakt in i. Den man själv var helt övertygad om att man skulle se i tid och undvika. För inte kunde väl jag… jodå, det kunde jag. Med buller och bång. Det blev sjukskrivning direkt av en väldigt empatisk och förstående läkare. Jag tog det som ett positivt omen, tecken att min läkare är från Island. Han nickade gillande när jag berättade att jag hade häst och än mer gillande när jag sa att det är en islandshäst.

Han frågade efter namnet och såg förvånad ut när jag sa Hrollur. Det hade han aldrig hört tidigare. ”Unik häst du har”, sa han och log. Jag kan inte annat än hålla med.

Jag blev direkt ordinerad att spendera så mycket tid jag orkade, kunde och ville i stallet. Utan måsten. Bara lustfyllt. Sagt och gjort, det har blivit många timmar uppe hos Hrollur – lustfyllda. Alla planer och listor jag skrivit har fått läggas undan. Inga tävlingar planeras, inget mer än här och nu.

Så har vi haft det hela januari och februari och skall ha det så hela mars. Sedan vet jag inte mer. Jag lägger beslutet om fortsättning helt i läkarens händer – det medicinska överlåter jag åt honom. Det jag kan göra är att ladda de där batterierna och jag tycker nog att jag lyckas rätt bra. Det känns som det ”går åt rätt håll”. Men, jag skall erkänna att det här är något av det märkligaste och svåraste jag varit med om. Svårdefinierat, oklart och otydligt – allt som får det att skava i mig. Precis där befinner jag mig. Jag har ett fel som inte syns, som jag inte kan förklara – det bara är där… hela tiden. Ytterst irriterande, men samtidigt erhört tacksam för att jag får hjälp och tid att läka.

Hrollur däremot har tagit det hela med ro. Han har fått en till tvåbenting som kommer till honom en dag i veckan. Någon som avgudar hans lilla mule nästan lika mycket (eller kanske till och med mer) än jag. Han har också lyckats samla på sig några små skavanker – småsår här och var som gjort att han fått vila. Och idag var det tydligt att dem lever rövare i hagen, för båda bakskorna glappade.

Men, som ett tecken på att min hjärntröthet börjar lätta – så infann sig suget att börja skriva här igen. Så med lite ny design är vi på det igen… jag och Hrollur!

Heja oss!