”Har du köpt en ponny?”, var frågan jag fick av en kollega när jag överlyckligt berättade att jag köpt Hrollur (hade precis innan fått samtal att han gått igenom beskiktningen).
”Nej, en islandshäst”, svarade jag.
”Jamen, alltså hur hög är den?”
”Jag vet inte, men runt 140”
”Ja, en ponny alltså. En C eller D. Varför köper man en ponny när man är vuxen?”

Så började min första dag som ägare till Hrollur. Ifrågasatt och ganska hårt ansatt. För hon gav sig inte. Hon ville att jag skulle erkänna att jag minsann köpt en ponny. Och insåg jag inte hur osunt det var att jag som vuxen skulle rida på den lilla, lilla stackars ponnyn. Hon sa också att hon tyckte att en nordsvensk hade passat mig bättre.

Jag insåg att när jag tog klivet in i islandshästvärlden så stängde jag dörren till den där gamla världen och hamnade lite i en bubbla. För bland islandshästvänner är det ingen som bryr sig om din häst är 139 eller 141 – den är i båda fallen en häst. Jag vet fortfarande inte hur hög Hrollur är och jag har inte heller något behov av att veta det. Han är en islänning, född på island och han är min. Punkt.

Nu efter ett tag i islandshäst-bubblan har jag insett att även om vi alla är överens om att det är hästar vi håller på med, så finns det andra saker som är ”rätt” och ”fel”.

Hänger man på forum på nätet så är en av de hetaste potatisarna – vikt.

Inte om hästen är överviktig utan hur tung en ryttare får vara. I sak tycker jag det är en relevant fråga. Men, samtidigt när man ser inlägg där ägaren inte rider sin häst för hon väger mer än 65 kilo… då kan jag tycka att det nog gått över en gräns för vad som är rimligt.

Att rida är något som inte är naturligt från första början, det är däremot något som människa gjort väldigt länge. Nej, bara för att man alltid har gjort något, så behöver det inte vara rätt. Men, samtidigt om vi har gjort det länge och det tycks fungera så varför skulle det vara fel? Så hur långt är ett snöre?

Islänningarna har ridit på sina hästar under många år och historiskt är det män som dokumenteras som ryttare. De är inte speciellt långa och nej, det är inte så många ölmagar. Men, de är män, helt vanliga gubbs. Och det är nu det som skaver i diskussionen kring ryttarens vikt blir tydligt – för det finns två måttstockar. En för kvinnor och en för män, speciellt isländska män tycks vara helt exkluderade diskussionen. (Förutom i storhästvärlden där man förfasar sig över hur vuxna kan rida på små ponnysar).

Det finns forskning och det är på gång än mer forskning i ämnet. Men, det viktigaste – tänker jag – i just det här ämnet, måste väl vara det individuella ekipaget. Hästen och ryttaren – den kombinationen, är den okej? För det finns olika långa, olika tunga, olika balanserade, olika kunniga ryttare… och det finns olika hästar. Lyhördhet och uppmärksamhet hos ryttaren måste väl då få bli A och O och även omgivningen som ser ekipaget ”utifrån”.

Och det är nu jag erkänner att den här allmänna diskussionen om vikt och den där första kommentaren har satt sig i hjärtat hos mig. Så oavsett Hrollur mankhöjd så tänker jag på min vikt – nästan onormalt mycket. Jag har dagar då jag inte tar mig upp i sadeln, för just den morgonen stod vågen på över 75 kilo. Jag kämpar med dieter och motionerar för att tappa i vikt. Så har det inte alltid varit. Det började efter att jag fick en egen häst och blev uppmärksammad om att jag minsann köpt mig en ponny.

Men, jag jobbar på det. Både på vikten och att inse att hans pigga ögon och spetsade öron är tecken på att han trivs. Att han vill vara med mig. Jag är hela tiden lyhörd mot honom och hans mående. Enligt vissa är jag nog lite väl lyhörd ibland… som de där dagarna när vågen visar nått gram för mycket enligt mig.

Jag måste också alltid komma ihåg att Hrollur är otroligt ekonomisk – han vill helst inte jobba alls. Han vill spara på sin energi. Han skulle lätt kunna drälla i hagen varje dag. Sån är han med mig och sån är han med lättare ryttare. Det är hans sätt att vara. Så är han ovillig en dag beror det inte först och främst på min vikt, det kan vara att han inte har lust eller att det blåser i rumpan eller något helt annat. För han är så där motvals även när jag tar ut honom på långpromenad, när vi båda använder våra fossingar för att ta oss framåt.

Men trots hans ekonomiska sinne, så har vi en spännande vår framför oss – för jag kan ha hittat hans svaga punkt… jag tror den heter ”pass”. Så nu i januari skall vi känna lite mer på den och vi skall få proffs-hjälp med att se om vi ska brodera vidare på den gångarten eller glömma bort att den finns.

Så, kul ska vi ha oavsett mankhöjd och gram.