Jo, det var helt och hållet meningen att vi bara skulle ha kul. Förra veckans planering gick ut på att allt skulle vara ”lattjo” – för Hrollur. Jag kände att han behövde det. Få lite glitter i ögonen. Leva loppan.

Det började med veckans första pass som var ett ”rida ut i skogen”-pass. Jag planerade en kort runda. Med intervaller. Skritt som uppvärmning och sen två tempoökningar, långsam skritt i nedförsbacke och sedan två längre tempoökningar. Sedan hemåt med skritt i uppförsbacke och en frivillig tempoökning och sedan nedvarvning. Kraven var extremt lågt ställda. Tempoökningen kunde vara från skritt till tölt eller trav. Där fick han friheten att själv ta den gångart han önskade.

Tanken här var dels att han skulle få välja. Men att jag också ska lära mig vad han behöver för hjälper för att ta det ena eller det andra. Då han tidigare varit i det närmaste sävlig när jag bett om tölt och trav på uteritt, så hade jag en tanke att det nog skulle gå rätt långsamt. Jag hade fel. Vid första ökningen var han lite frågande och när han ökade och jag lät honom gå på – fritt tempo och fri samling. Så blev han perplex. Saktade av och så skrittade vi lite. Sen bad jag igen om ökning. Han började tölta och liksom kände efter och när jag sa ”fritt fram” så kom en rätt hyfsad ökad tölt. Helt frivilligt.

Efter nedförsbacken har vi en perfekt raksträcka som inbjuder till tempo. Där tog han återigen tölt som rann över till pass. Sedan skrittade vi och när vi vände för att gå hemåt på samma raksträcka så spetsade han öronen och väntade. När jag bad om tempoökning så kom den. Klockren. Vänster galopp. Uppförsbacken fick jag be honom hålla sig till skritt. Sen skrittade vi hemåt. Med raska steg. Jag gissar att den gröna hinken alltid lockar lite extra på hemvägen.

Vi gjorde om samma tur en gång till. Återigen en supernöjd häst. Men den här gången när vi kom till nedvarvningen med lång tygel så hände det. Han frustade. Inte en gång utan flera gånger. Första gången det var så tydligt att han nöjd-frustade. Öronen framåt och en lycklig häst.

Ett pass blev inställt på grund av ösregn. Så då var det mys och kel. Därefter hade jag tänkt ha ett pass på slingan med tempoökningar och konditionsträning. Men när vi värmde upp i paddocken halkade vi med på en lektion. Där visade han upp att han kan tölta. Han travade också volt utan att kännas stel. Efter våra två uteritter kunde jag också använda mindre signaler när jag bad om tölt eller trav. Jag kunde ge mindre hjälper. Jag hade bättre koll. Så efter 30 minuters drillning kände jag mig så nöjd och när han sedan avslutade lektionen med en frust-fanfar blev jag nästan tårögd.

I går söndag tog vi en skrittrunda ute i skogen på lång tygel och bara relaxade. Återigen en nöjd häst.

Fina Hrollur, vad han bjöd på sig själv den här veckan. Och att bara ha kul kan visa sig vara precis det man behöver. Så vi kommer fortsätta ha kul. Krav kommer så klart ställas också. Och träna på samling och bärighet och allt det där ska vi också göra. Men jag måste hitta lättsamma former för träning och inte bara i paddocken. Det tror jag vi båda blir bättre av.